Jag har i läxa tills på onsdag att skriva en uppsats om fördomar på engelska. Jag vet inte varför det var så svårt att skriva om det, jag menar jag vet ju vad fördomar är och vad jag tycker om det men samtidigt hade jag svårt att komma på något att skriva, att formulera mig. Uppsatsen är i alla fall klar nu men den blev kanske inte så bra som jag hade hoppats på.
Nu sitter jag i alla fall här som vanligt. Jag har ingen lust att plugga även fast jag vet att jag borde, jag har snart läst ut min bok så jag tänkte lägga den åt sidan en stund. Jag önskar nu att jag inte hade varit så ivrig med att läsa ut alla böcker på en gång, jag önskar att jag hade njutit mer av dom.
Egentligen skulle jag bara vilja lägga mig ner i sängen och sätta på någon bra musik, bara ligga i sängen och tyst sjunga med i alla låtar, men jag kan inte slappna av. Jag känner mig ledsen och stressad och jag har ingen aning om varför. Kanske beror det på läxorna som ligger på bordet. Men samtidigt vet jag att jag hinner göra dom imorgon eller på tisdag. Jag kanske ska sätta på musik i alla fall, det får mig i alla fall på andra tankar ett tag.

Jag sitter just nu i sängen och tittar på tv. På femman visas Tigerland så det är klart att jag sitter fastklistrad. Alla som känner mig vet att jag är världens största Colin Farrell fan och jag har varit det ganska länge. Men det är inte bara därför jag sitter här ensam i mitt rum. Jag behöver tänka lite, eller så kanske jag bara behöver vara för mig själv en stund. Livet har verkligen överraskat mig de senaste två veckorna så jag har lite att fundera över. 
Nej nu hade jag tänkt att gå och hämta ett glas cola och sen fortsätta titta på filmen, eller jag kanske lägger mig och läser en stund. Jag får se vad jag gör. Hur som helst är det här det sista ni hör från mig ikväll så jag säger godnatt nu.
Ta hand om er.

Jag har en känsla i hela kroppen som säger att allt inte är som det ska. Paniken växer och bildar ett stort hål. Jag kämpar men jag ser fortfarande framför mig ett tomt mål. Det finns inget där. Tårarna bränner bakom ögonlocken. Jag vill inte att de ska rinna nerför mina kinder längre. Jag är rädd, rädd för att veta att det här är allt. Att vad jag kämpar efter ständigt kommer vara ett tomt mål. Det spelar ingen roll hur många gånger jag får höra att allt kommer bli bra för jag vägrar att tro på det om jag inte ser det. Jag kan inte hela tiden hoppas och sedan bli besviken. Jag kanske måste härifrån, bort från det som varit och finna den platsen där jag känner mig fri, för här känner jag mig inget annat än instängd.
"Life is just a blank slate, what matters most is what you write on it."