Jag har en känsla i hela kroppen som säger att allt inte är som det ska. Paniken växer och bildar ett stort hål. Jag kämpar men jag ser fortfarande framför mig ett tomt mål. Det finns inget där. Tårarna bränner bakom ögonlocken. Jag vill inte att de ska rinna nerför mina kinder längre. Jag är rädd, rädd för att veta att det här är allt. Att vad jag kämpar efter ständigt kommer vara ett tomt mål. Det spelar ingen roll hur många gånger jag får höra att allt kommer bli bra för jag vägrar att tro på det om jag inte ser det. Jag kan inte hela tiden hoppas och sedan bli besviken. Jag kanske måste härifrån, bort från det som varit och finna den platsen där jag känner mig fri, för här känner jag mig inget annat än instängd.
"Life is just a blank slate, what matters most is what you write on it."