Jag hade en underbar höstpromenad med Johanna idag. Vi bestämde oss för att ta med oss kaffe och gå till aspen. Det var hur mysigt som helst och riktigt härligt i skogen. Vi pratade hela vägen hem och hon förstår verkligen mig. Hon sätter ord på det jag känner.
När jag kom hem så satte jag och mamma oss och pratade i två timmar och jag fick berätta allt jag känner och hon förstod också. Det var så skönt att äntligen få ur mig allt. Det var en sån lättnad och jag har nog aldrig mått bättre än vad jag gör nu. Efter alla år har jag tagit mod till mig och berättat precis allt. Tack mamma för all stöd och kärlek. Jag vet inte vad jag skulle göra utan dig. Jag älskar dig.