Jag var glad, jag var lycklig. Allt var hur bra som helst och jag mådde toppen.  Livet var underbart. Fan, jag som hade kommit så långt. Jag hade slutat gråta men någonting hände. Jag vet vad som hände men jag vill inte skriva om det här.
Jag hade verkligen kommit långt men allt brast, jag föll ner för den stege jag klättrat upp i och allt föll med mig. Det här är inte första gången allt rasar, det har hänt allt för många gånger och jag orkar inte mera. Varför? FAAAN! Jag trodde livet var något positvit, något bra men inte hos mig. Jag är ensam, så ensam. Ingen förstår och egentligen förstår jag inte änns själv vad som händer med mig. Jag tror jag är för svag. Allt folk säger till mig eller om mig tar jag åt mig och det är sånt som får mig att glida lite längre ner. Jag hör aldrig när folk ger mig komplimanger, jag hör bara allt negativt folk säger. Jag trodde livet var värt att leva...