Jag ska öppna upp mitt hjärta och berätta precis vem jag är och hur jag känner.
Jag känner mig tom, men ändå så full av känslor. Jag vet att jag har så mycket mer att ge men jag är rädd för att misslyckas så jag försöker inte änns. Jag vet att jag är mig själv men ändå är jag rädd att folk ser mig som någon annan.
Varje dag är jag rädd att dom jag håller kär ska vakna upp och upptäcka alla mina brister och lämna mig.
Jag är verkligen rädd för vad folk tycker och tänker om mig. Jag vill alltid vara människor till lags och jag tänker på andra i första hand.
Jag känner mig väldigt ofta ensam och det är då jag tänker, tänker på sånt jag inte borde göra. 
Jag är jätte rädd för att göra folk besvikna men jag är samtidigt rädd för att själv bli besviken. Jag hatar att ha förhoppningar, just för att jag ofta blir så besviken, men ändå har jag det hela tiden.
Varje gång jag bråkar med någon är jag rädd att den personen kommer hata mig för all framtid, därför är det oftast jag som försöker bli sams igen.
Jag har jätte svårt för att ta emot komplimanger eftersom jag har så dåligt självförtroende. Jag tror alltid att dom som ger komplimangerna inte menar det dom säger. 
Jag har svårt att säga nej eftersom jag jämt får dåligt samvete, något som jag tycker är väldigt jobbigt.
Varje gång jag träffar nya människor tror jag att dom tycker att jag är hemsk och att dom helst önskade att dom aldrig träffat mig, ändå är jag ganska social på något sätt. 
Jag behöver höra att jag räcker till, annars börjar jag tvivla på mig själv och tillslut bryter jag ihop. Det har hänt förut och jag är rädd att det ska hända igen.