Min pappa säger alltid att hoppet är det sista som lämnar kroppen. Men vad händer då det där sista hoppet har flytt, har lämnat mig ensam kvar? Är jag då förlorad, har mitt liv då ingen mening längre?
Vid flera tillfällen har allt känts hopplöst men jag har ändå känt att en gnutta hopp har funnits i mitt bröst, i mitt hjärta och det är det där hoppet som har fått mig på benen igen. Det är det som har fått mig att gå vidare.
Jag är rädd, rädd för att känna att hoppet har lämnat mig, rädd för att märka att jag inte orkar resa mig igen. 
Vad ska jag göra då?